This song is about you

Jag måste ha tappat stinget litegrann, när det kommer till bloggandet alltså.
I livet har jag inte tappat stinget. Nästan tvärtom faktiskt. Sen fyra dagar tillbaka kliver jag upp tidigare än vad jag behöver för att hinna ta en morgonpromenad. Det verkar göra mig pigg.

Andra peppande saker:

Corazon i fredags, mycket dans, svett och fina vänner. Lite besviken dock över att jag inte hittade någon att dansa tryckarn med (men jag är lite nöjd över att jag i alla fall försökte). Vad hände förresten med han i randig tröja som skulle komma tillbaka från MC-festen han drog till enbart för att dansa tryckare med mig?

April står för dörren, och trots mycket mycket snöande idag så har jag lite vårkänslor i kroppen.

The Vaccines platta, sjukt bra!

Imorgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut, nämligen slinga håret. Sjukt nervös.

Corazon i slutet av April med Autisterna på scen (som också släppt en sjukt bra platta).
Då kanske jag har bättre flyt när det kommer till tryckaren.

PETE D till Storsjöyran!
Jag grät nästan när jag läste artistsläppet och kunde inte riktigt tro det. Men det är sant. En fjärdedel av mitt absoluta favoritband kommer stå på scenen i Badhusparken. I lilla Östersund. Jag vet att risken finns att det inte blir så, men jag hoppas och tror.

Varsågod, där fick ni en liten uppdatering.

I går avslutade jag saken jag skrev om senast. Jag tycker om honom mycket men det där lilla extra finns helt enkelt inte där. Det kändes ganska jobbigt, men redan idag sken solen. Det blir nog en fin vår.

Idag tog jag tag i det här med att börja motionera. Gick till badhuset (en promenad på ungefär 20-25 minuter) och skaffade medlemskap. Simmade en lagom stund och gick sedan även hem. Följde därefter med mamma och pappa till Maxi och fick halvvägs genom storhandlandet erfara att en banan inte är tillräckligt mellanmål efter att ha rört sig så mycket och ätit frukost till lunch. Nu kan jag förstå att min bror äter som en häst.

Corazon i fredags var, trots dålig uppslutning på dansgolvet, helt fab. Jag fick en ny bekantskap som förstod hur viktigt det är för mig att dansa när det spelas bra musik, att jag inte klarar av att bara stå och glo när jag väntat i månader på lite dans-eufori.

Nu ska jag lyssna på Dead Man's Bones och röja upp det sista stöket i lägenheten inför ny arbetsvecka.
Dead Man's Bones är Ryan Gosling och en annan kille. Andreas som fått mig att börja lyssna, och det gjorde han rätt i.

Jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera här. Kanske är det så att jag mest bloggar när jag är känslomässigt instabil? Inte för att jag är värsta superstabil nu, men livet är bra.

Vi har träffats i snart tre månader nu. Jag vet inte vad det är vi har, men vi tar dagarna som dom kommer. Varför stressa upp sig och sätta en etikett liksom?
Folk frågar om jag är kär. Jag svarar att jag inte vet. För jag vet verkligen inte. De få gånger jag verkligen varit det har det varit "wrooom wrooom fjärilar i hela kroppen och jag kan inte sova" och så vidare. Det här är annorlunda.
Kanske beror det på att han är äldre, och inte beter sig som en småkille. Han sa redan från början att han aldrig skulle dissa utan att tala om för mig att han vill sluta och varför. Alltså inget ont i magen när det dröjer ett tag innan han svarar på ett sms. För jag vet att han kommer svara, och till största sannolikhet kommer han till och med ringa i stället för att sms:a. Kanske är det just det, att det är så ickejobbigt, att det är därför jag inte vet vad jag känner. Den där orosspänningen finns liksom inte. Och det är nog faktiskt bra.

De två gånger det varit "wrooom wrooom fjärilar i hela kroppen och jag kan inte sova" har det ju faktiskt gått riktigt dåligt.

Det jag vet är att om han lämnade mig nu så skulle jag bli väldigt ledsen, så visst är det några slags känslor inblandade.

Jag har visst inte skrivit här sen den första januari, och orkar inte skriva särskilt mycket just nu.
Ni ska i alla fall få se en seriebild som Rebekkas David gjort av bilder från nyår. Jag tycker den är ganska klockren och skrattade högt när den dök upp på facebook.

Nytt år.
På varenda bild som togs igår såg jag ut som en tjockis, så det är nog faktiskt så att jag har blivit en liten nästantjockis det senaste året. Några veckor innan nyår bestämde jag mig för att till sommarn ha gått ner alla dom kilon som jag gått upp senaste året. Tillbaka till 68 liksom. Jag tänker inte väga mig allt för ofta, för sånt blir jag stressad av, så min måttstock är att jag till sommarn ska komma i mina höga jeansshorts utan problem. När jag var i Spanien var det med nöd och näppe som jag lyckades stänga gylfen, och skulle jag testa nu är jag tveksam om det skulle gå.

För att lyckas har jag en plan om att skära ner på läsk och alkolhol, laga mer mat hemma samt motionera mycket.
Jag ska börja med promenader, för att sen när det är mildare väder börja springa.

Jag skriver om min plan, eller mitt löfte, här för att jag inte bara ska skita i det. Nu står det svart på vitt.

Måndag, Tisdag, Corazon, Torsdag och så vidare.

På onsdag innan Corazon ska jag försöka fixa en förfest med några hemvändare (och dom som redan är hemma såklart), jag hoppas dom nappar.
För min egen del blir det punkisar, eftersom jag ska jobba 9-18 dagen efter, då hinner alkoholen gå ur kroppen innan det är dags att krypa ner i sängen. I alla fall med hjälp av dans dans dans och svett svett svett.


Den här bilden tog Emma förra Corazon.



Det är bästa Andreas som gömmer sig bakom mig och får mig att se ut som en jätte.

Idag är jag ledig. Det är en härlig dag. Vargavinterkylan har släppt och jag har varit på massage.
Resten av dagen ska jag julstäda samt tvätta, och kanske köpa några fler julklappar.
Ikväll ska jag äta fondue. Så kan det gå när man umgås med någon som redan var vuxen på nittiotalet och som minns i princip hela åttiotalet.



Gångbron till Frösön förra veckan.

Det här är typ det godaste teet just nu, Polkagriste.

Med risk för att jinxa så ska jag skriva om två saker som gör mig glad.

Det första är att jag verkar ha klarat mig från kryptonitparasiten, i alla fall om inkubationstiden är sju dagar.
Nu gäller det bara att inte få i sig något äckelvatten när jag duschar och sånt. Det gäller att vara på sin vakt i flera veckor, kanske månader.


Det andra som gör mig glad och lite pirrig får mig att hellre spendera helgkvällar i soffan än ute på krogen. Det är dock redan ganska dömt att skita sig, men det gör inget för det är mysigt så länge det varar. Farligt farligt..

Att vara mamma på låtsas är riktigt utmattande. Idag är det lördag och jag somnar nästan på soffan hos familjen. Jag ska dock vara vaken för jag ska kolla på Dansbandskampen. Nu kanske vissa tycker att det är töntigt, men Östersund och Jämtland är ju representerat och hänger fortfaranade kvar ikväll när det är semi så att inte kolla är töntigt.
Den största anledingen till att jag kollar (förutom att lillasyster vill kika) är ju hunkiga hunken. Grr. Jag har alltså spanat på den här killen förut på popklubb på hemmaplan, också helt plötsligt så syns han i tv-rutan varje lördag. Det är ganska lyxigt.

Nu dukar vi upp med godis, ostkrokar och Trocadero.

Östersund har blivit satt på Sverigekartan i dagarna. Inte på grund av något särskilt häftigt, utan på grund av magsjuka. En parasit som heter någonting som nästan låter som kryptonit härjar i vårat kommunala vatten. I fredags när jag var på Klubb Corazon och dansade mig svettig fick jag ett sms där det stod att jag inte skulle dricka vatten. Jag tänkte "Vad fan?" och köpte för säkerhets skull en Ramlösa.
Sedan natten till lördag har jag alltså kokat mitt vatten. Tydligen är det så att parasiten funnits i vattnet i ett par veckor.
Inkubationstiden är ca en vecka, så jag har några dagar av ovisshet kvar. Kommer jag också få spendera en mindre evighet (man är sjuk längre än normalt) på toa? Jag har en magkänsla (haha) av att jag faktiskt kommer vara en av dom som inte får några större verkningar.
Och min magkänsla har ju visat sig vara att lita på.

Från och med imorgon tills på Söndag ska jag passa min syster, så då kommer jag festa loss på parasifritt vatten hos mor och far. Har fått några flaskor hit hem också. Att koka går helt okej bra, men det smakar inget vidare så kokvatten använder jag mest till tandborstning och matlagning.

Det är det mest spännande som händer i mitt liv just nu.

Nej, nu ljuger jag, det händer faktiskt mer spännande saker.
Kanske att jag skriver om det en annan dag.

Jag har gått upp åtta fucking jävla kilon det senaste året, varav sex av dom sen maj typ.
Från och med imorgon ska jag därför försöka leva lite sundare. Jag inser ju att en del av viktuppgången beror på att jag jobbpendlat hela hösten och därför ätit mycket skräpmat, så bara jag börjar laga så mycket mat som möjligt hemma så kommer det nog märkas. Som jag skrivit tidigare ska jag också försöka skära ner på alkoholen. Max två gånger i månaden. Alltså Corazon och en kväll till.
Redan ikväll ska jag försöka komma igång med promenader igen. När pengar finns ska jag även skaffa mig ett Friskis&Svettis-kort. Friskis verkar bra och dom har ett jympapass som inriktar sig på ryggen vilket jag verkligen behöver.

Eller va fan, jag går ut och går nu. Det gör jag.

Ikväll är sista kvällen i Umeå på ett tag. Jag spenderar den i dubbelsängen på hotellet framför tv:n. Planen var egentligen att umgås med J och A, men jag är krasslig och orkar inte vara social. Likadant var det igår när jag egentligen skulle på ssu-möte och sen vidare till Scharinska.
Men, jag har i alla fall hunnit vara lite social den här veckan.
I måndags tog jag sällskap med Tommy-boy på Sextitrean och vi pratade konstant i fyra timmar om allt möjligt, sen somnade vi en stund. Eller Tommy sov, jag vandrade mellan vakenhet och dåsighet... tills i Vännäs där en väktare klev på bussen och talade om att han skulle genomföra en biljettkontroll. Jag väckte Tommy som panikartat letade igenom alla sina fickor samt väskor och tillslut hittade sin biljett. Pew. Precis då insåg vi att väktaren kanske skulle passa på att göra en bälteskontroll så vi började fumla efter bältena. Mitt bälte visade sig vara fast i ett läge där det var alldeles för kort för att nå runt min mage. PANIK!
Jag la i alla fall bältet över magen och släppte ner armen så att vakten inte skulle se att bältet slutade en decimeter innan låset. Som tur var verkade han mest bara vara intresserad av biljetterna.
Det kanske inte låter så spännande, men det var det! Det är ju faktiskt hög böter på att åka utan bälte och att planka.

Väl i Umeå träffade jag A. Vi drack te och kaffe och pratade om olika saker. Vi hade det riktigt trevligt. Tänka sig vad ett år kan göra. Vi skakade hand och la det gamla dåliga bakom oss. Vilket är bra, för A är en bra människa och som jag sa till henne så kan jag helt ärligt säga att jag är glad för henne och killens skull.

Det var alltså måndagen som gick i samtalets tecken. Efter det följde en tisdag med jobb och sen pizza med två arbetskamrater. Och resten av veckan har jag ju redan skrivit om längre upp.

Imorgon när jag landat står Idol med Rebekka, David och Norden på schemat. Om du Andy läser det här så kan jag ju tala om att du är välkommen.

Så här är det: jag måste börja lyssna mer på min magkänsla, det skulle spara mig så mycket tid och känslosvall.
Men det är okej att jag ignorerade den den här gången, för det var ju faktiskt så att ganska tvetydiga signaler sändes ut. Nu är all good i alla fall.

I torsdags blev jag tjugotre. Det firades med fyra sjättedelar av familjen på Asia Wok och jag såg en sjukt fint kille. Han var lik John Mayer, fast snygg.
Jag fantiserar lite om honom ibland. En annan jag fantiserar om är en gammal bekant och hans två-tre-knappar-uppknäppta-skjorta, brösthåret som kikar fram och det lilla korset som hänger och dinglar på en tunn liten kedja. Han ler alltid så varmt mot mig, de få gånger vi springer på varandra. Då blir jag glad och lite småfnittrig inombords.
Sen får vi inte glömma han den alldeles för snygga som jag gett ett pronomen till sitt namn, likt Snygg-Erik, fast hans namn då istället för Erik.
Det finns alltså så många pp's där ute att jag verkligen borde sjå mig och vänta tills det verkligen bränner till.




Så här såg jag ut dagen jag blev tjugotre. Efter en stund ändrade jag dock outfiten litegrann, till samma som jag hade igår på The Womens 10-årskalas. Jag var nykter och snygg igår och kvinnorna spelade så sjukt bra.



Emma frågade i en kommentar till ett tidigare inlägg om jag hittat på den fina rubriken själv. Svaret på en frågan är nej. Ungefär 99,8% av mina rubriker är rader från låttexter. Ibland kan man koppla rubriken till inlägget, och ibland så är det bara en låt som just då lyssnas på.
Idag till exempel så blir jag sjukt peppad av S Club 7's Bring It All Back. I natt när jag gick hem nynnade jag på den låten. Jag var otroligt trött och kände mig allmänt off, men låten fick mig faktiskt på lite bättre humör.

Nu ska jag packa, för imorgon bär det av till Umeå igen. Bara två veckor kvar nu verkar det som.