Ska jag försöka bli hans vän, fast än han är en och nittioen?
De senaste dagarna har varit lite av en bergochdalbana när det kommer till mående.
I torsdags gick i princip allt fel. Först fick jag veta att CSN ska behandla min ansökan extra noga då jag gjort "så många studieavbrott". Jag fick världens panik och tänkte att snart får jag flytta hem till mamma och pappa då jag tänkte att jag kanske inte alls kommer få något studiestöd (men det kommer jag till största sannolikhet få). Jag fick så mycket panik att jag började grina hejdlöst när jag pratade med mamma i telefon. Jag ringde henne kanske tre gånger, och även fast jag mellan varje gång lugnat ner mig så kom tårarna så fort jag pratade med henne.
En annan sak som gjorde mig illa var att R fortfarande inte hade svarat på något av mina samtal elle sms. Jag är väldigt besviken om jag ska vara ärlig och väntar fortfarande på ett litet sms eller samtal (jag gjorde mitt sista försök i torsdags). Hint. Bäst för henne att hon har en sjukt bra anledning till att totalt ignorera mig, jag var ju för fan till och med orolig för att något skulle ha hänt. Min oro lugnade som tur var S.
När jag skulle åka buss ner för att repa var bussen mycket sen på grund av hejdlöst snöfall. Jag stressade ner till replokalen och hann precis till halv fem. När klockan var tjugo i fem ringde jag tjejerna som tydligen skulle fixa en mick. Ingen fara med det egentligen, men ju mer tiden gick så satt jag där och blev mer och mer irriterad. Det var som droppen. Jag förklarade för tjejerna när de kom att det inte var deras fel, men att jag haft en dålig dag. Sen smög sig tårarna på igen. Tjejerna var dock underbara och sa att det är helt okej att gråta.
När vi hade repat ett tag så sken åter solen på mig.
Igår pratade jag med Jennie. Hon är en darling och det suger om jag inte kan åka hem vecka åtta (på grund av pengabrist).
Igår var det även dags för spelning. Det var kul, men på grund av utflippade nerver så tabbade vi oss litegrann ibland, men inget som publiken verkade märka så mycket av. Och vi satte sista låten, Värd Att Älskas, galant! Det märktes nog att vi alla kan den by heart. Den kan liksom inga utflippade nerver sabba.
Det var lite tråkigt att så många vänner uteblev, men Johan, Joel, Finn och replokalpolarn Charlott kom i alla fall. Det var mycket uppskattat. Och sen kanske man kan säga i Gustafs fall (kom för sent för att se oss) att det är tanken som räknas.
Jag var alldeles för trött för att festa, jag satt mest och sörplade på en folle. Jag var till och med på väg att dra hem innan Hadar Kasch spelat, men som tur var övertalade Joel mig att stanna och se dom. En del av peppen inför kvällen hade ju faktiskt varit att se dom, så jag hade nog ångrat mig idag om jag missat.
För övrigt så blir det inget mer nu. Jag har extremt bra female inituition, så jag har känt på mig att det snart skulle vara sista gången. I morse bestämde jag mig för att det var sista gången.
I torsdags gick i princip allt fel. Först fick jag veta att CSN ska behandla min ansökan extra noga då jag gjort "så många studieavbrott". Jag fick världens panik och tänkte att snart får jag flytta hem till mamma och pappa då jag tänkte att jag kanske inte alls kommer få något studiestöd (men det kommer jag till största sannolikhet få). Jag fick så mycket panik att jag började grina hejdlöst när jag pratade med mamma i telefon. Jag ringde henne kanske tre gånger, och även fast jag mellan varje gång lugnat ner mig så kom tårarna så fort jag pratade med henne.
En annan sak som gjorde mig illa var att R fortfarande inte hade svarat på något av mina samtal elle sms. Jag är väldigt besviken om jag ska vara ärlig och väntar fortfarande på ett litet sms eller samtal (jag gjorde mitt sista försök i torsdags). Hint. Bäst för henne att hon har en sjukt bra anledning till att totalt ignorera mig, jag var ju för fan till och med orolig för att något skulle ha hänt. Min oro lugnade som tur var S.
När jag skulle åka buss ner för att repa var bussen mycket sen på grund av hejdlöst snöfall. Jag stressade ner till replokalen och hann precis till halv fem. När klockan var tjugo i fem ringde jag tjejerna som tydligen skulle fixa en mick. Ingen fara med det egentligen, men ju mer tiden gick så satt jag där och blev mer och mer irriterad. Det var som droppen. Jag förklarade för tjejerna när de kom att det inte var deras fel, men att jag haft en dålig dag. Sen smög sig tårarna på igen. Tjejerna var dock underbara och sa att det är helt okej att gråta.
När vi hade repat ett tag så sken åter solen på mig.
Igår pratade jag med Jennie. Hon är en darling och det suger om jag inte kan åka hem vecka åtta (på grund av pengabrist).
Igår var det även dags för spelning. Det var kul, men på grund av utflippade nerver så tabbade vi oss litegrann ibland, men inget som publiken verkade märka så mycket av. Och vi satte sista låten, Värd Att Älskas, galant! Det märktes nog att vi alla kan den by heart. Den kan liksom inga utflippade nerver sabba.
Det var lite tråkigt att så många vänner uteblev, men Johan, Joel, Finn och replokalpolarn Charlott kom i alla fall. Det var mycket uppskattat. Och sen kanske man kan säga i Gustafs fall (kom för sent för att se oss) att det är tanken som räknas.
Jag var alldeles för trött för att festa, jag satt mest och sörplade på en folle. Jag var till och med på väg att dra hem innan Hadar Kasch spelat, men som tur var övertalade Joel mig att stanna och se dom. En del av peppen inför kvällen hade ju faktiskt varit att se dom, så jag hade nog ångrat mig idag om jag missat.
För övrigt så blir det inget mer nu. Jag har extremt bra female inituition, så jag har känt på mig att det snart skulle vara sista gången. I morse bestämde jag mig för att det var sista gången.
Kommentarer
Trackback
