This song is about you

När jag skulle sova igår började jag tänka. Jag tänkte på tiden.
Jag tänkte på att om jag åker till Trondheim i vår så är det tre år sen sist. Tre år. Ibland är det lite skrämmande hur fort tiden går.
Det är också skrämmande att jag inte minns mig själv för tre-fyra-fem-och-så-vidare år sen. Det är skrämmande hur mycket man kan förändras, fast det är också på gott att man förändras. Jag är inte lika naiv längre, jag faller inte pladask så fort jag känner lite fjärilar i magen. Jag är inte kär i kärleken längre, vilket förvissso kanske är lite smått tragiskt. Men jag tror fortfarande, och det är allt som räknas.

Jag har ingen aning om vart jag vill komma med detta inlägg, så ni får förstå om det är lite luddigt.
Kanske försöker jag spinna vidare på mitt och Victors samtal tidigare idag. Samtal om tid, relationer, lösa förbindelser och så vidare.
Utan att gå in mer i detalj om vad vi pratade om så kan jag berätta att jag kommit fram till att jag är less på lösa förbindelser, men samtidigt skulle jag inte kunna ha ett förhållande at the moment. Som jag skrev för någon vecka sen så tänker jag inte bli någons flickvän försän en person påverkar mig så mycket att jag varken kan äta eller sova. Och jag påverkar personen på precis samma sätt. Sådant händer ibland, det vet jag ju. Sist det hände är snart tre år sedan, så förhoppningsvis är det snart dags igen.
It happens every third year that I find someone to love like you.

Over and out. God natt.