This song is about you

Jag kände inte killen, fast vi hade för ett par år sen några "gnabb" på 2k. Däremot känner jag några som kände honom.
Jag blir ledsen och inser hur bräckligt livet är. Tänker på hans familj och vänner, speciellt de vänner som även är mina vänner.

Jag vill inte vara ensam ikväll, men eftersom det enda som verkar erbjudas är fest (fast det erbjuds knappt det heller) så stannar jag hellre hemma. Jag stannar hemma och är oerhört tacksam över livet.

Vila i frid.

Jag ville också testa.

Googlade "Sandra är" och det här är resultatet:

Sandra är en kortform av Alexandra
Sandra är svenskarnas nya förebild
Sandra är vassast i världen
Sandra är mitt namn
Sandra är helrätt

För typ en halvtimma sen fick jag värsta illamåendeattacken. Jag tänkte "Fan, det blir ingen spelning imorgon, för nu får jag kräksjukan". Jag la mig på sängen, och efter en stund så kändes det bättre igen. Pew.
När jag låg där på sängen såg jag mina fotoalbum i bokhyllan. Tog ner några och började bläddra. Jag kan konstatera två saker: jag var en jävla spinkis 04 (och ännu mer 02-03) och jag hade en förmåga att ta bilder på konserter helt i onödan eftersom man knappt kan se vad bilderna föreställer.
Fast eftersom jag stod längst fram på Empire Dogs 04 så finns det en hel del bra bilder på snygga musikerhunkar. Och (för att göra J lite avis) så stod jag tillräckligt långt fram på Kings Of Leon samma år för att kunna ta bilder där man ser att det är dom.

Någon gång när jag får tillgång till en skanner ska jag fixa över bilderna till datorn.

(En tredje grej jag la märke till är att jag log mer på kort förr i tiden, till och med när jag hade tandställning)

Syster Elak har spelning på lördag, vilka tror nu är sjuka? I princip hela bandet. Men, det går nog bra ändå.

Idag har jag dammtorkat alla mina skivor, det är ganska många. Så fort jag får råd ska jag skaffa fler.
Jag ska även skaffa en cd-hylla där skivorna kan stå tätt ihop, så blir det inte så dammigt (den idén gav någon annan mig).

Jag kom att tänka på en sak som jag såg när jag var i Östersund.  Mitt gamla dejt-hak (två av tre uttalade dejter har ägt rum där) har blivit en sushibar. Det gillar jag inte. Vart ska jag nu gå på dejt?

Nu ska jag ringa Jennie.

Nu vet jag vem jag kommer sakna förutom bandet och vännerna. Den nyaste vännen. Vännen som bara funnits i mitt liv i ett par månader, men som faktiskt funnits där mest.
Allt jag ville göra ikväll var att röra. Men det går inte längre.
Och det går absolut inte att få ur sig det face to face, därav bloggskriveri.

Jag kom precis på ett fett stort plus med att bo i Östersund. Trondheim är bara ett Nabotåg bort!
Det är två år sen sist jag var där, så det är verkligen dags. Trondheim är ju än så länge mina drömmars stad typ. Det blir helt klart en weekend någon gång i vår. Med mitt mecenatkort åker jag dessutom för halva priset.

Det här kan man bland annat göra i Trondheim:

Peta på staty-tuttar


Hänga och festa och käka korv med blivande rocktstjärnor


Åka hiss


Posa på gatan

Jag har med andra ord upplevt två av mina roligaste dygn i Trondheim. Först november 06 med Andreas och The Wombats, sen april 07 med Musik Forum

Nu har alla bitar fallit på plats (eller i alla fall bitarna om vad jag ska göra i vår).
Jag börjar jobba i optik-butiken i Östersund den första april. Alltså, bara en månad kvar i Umeå.
Jag vill egentligen inte lämna staden, bandet och vännerna, men jag jobbar hellre än pluggar något halvhjärtat.
Några plus med Östersund är lägenheten som jag varit smått förälskad i sen jag var småkär i killen vars kusin bodde där (han var från huvudstaden och eftersom jag inte ville ta med honom hem den månad vi var något så brukade vi hänga hos kusinen), närmre till Jennie, Rebekka och Sandra, lillasyster, resten av familjen.
Jag är inte färdig med Umeå än, så ni umevänner kan ju räkna med att få låna ut en madrass någon helg i vår.

Dagens låt får bli Niccokick- Coming Home

S: Nästa gång du loggar in på fejjan, kolla vem jag är vän med.
Y: Haha låt mig gissa, ***** *********? ;-) (stjärnorna är en hunk)
S: Haha, nej. Du kommer aldrig kunna gissa!
Y: What? Nu blir jag skitnyfiken! Är ju på skolan å kommer inte kolla fb förrän ikväll, du måste säga!!
S: Det börjar på R.. Han är från Göteborg, eller han bor där i alla fall.
Y: What? Jag är helt lost!
S: Han är ganska gammal, har haft en massa barn men inga biologiska..
Y: Alltså har jag någon aning om vem det är?
S: Ja, det tror jag. Fast han finns inte på riktigt.

Någon som kan gissa vem?

Svar kommer senare idag (eller så kollar ni på fb helt enkelt).

Jag loggade in på mitt gamla lunarstormkonto för att se vad jag hade för bilder där.
Hittade dessa:


Rebekka och jag, 2004 tydligen


Stefan, jag och Anders. På den tiden jag var länge än Stefan (och min tuttar var små)


Rebekka, Thérèse och jag (vi lekte en massa med webcamen back in the days)


Emma, jag och Sandra. Hemma hos Victor på Snorres väg, alltså 2005 kanske?

Igår kom jag tillbaka till Umeå. Jag var fortfarande för nojjig för att sova hemma hos mig, så det blev till att sova på madrass hos en vän. Nu är jag dock less på madrasser, mest kanske för att jag får ont i det ben som är underst om jag ligger på sidan ( i natt frös jag dessutom så då var det svårt att ligga raklång på rygg) när det är hårt. Jag får som ont i höfterna och i knäna.
Nu har jag dammsugit sängen grundligt (inspectera-tjejen sa att hon inte sett ett enda tecken på löss, så jag var nog inte så hårt drabbad), sen har jag packat upp det nya täcket och kudden som jag fick med mig hemifrån och klätt de i rena sängkläder. Då jag har en teori om att lössen vandrat genom väggen från ryskan bredvid (hon som berättade för mig att hon hade bed bugs) så har jag ställt sängen en bit ifrån väggarna. Jag vet dock inte om det hjälper, men förhoppningsvis är de ju lössen utrotade nu.
Jag måste bara tänka att de är som myggor, fast tysta sådana (som alltså inte stör sömnen egentligen).

Dagens låt: The Slaves- I'll Be There

Nästan Bert-marathon igår, men efter åtta avsnitt var kvällen sen och det var dags att sova.

Cirkeln är sluten skulle man kunna säga. Det tog bara två och ett halvt år.

Jag ska på arbetsintervju på tisdag, på ett callcenter. Jag tänker att om jag kan jobba så kan jag skära ner på studiestödet, och bara ansöka 50% när jag ansöker igen i slutet av mars (jo, jag tror nog att jag blir utan tills dess).
Jag måste dock ha gjort ett lite konstigt första intryck på kvinnan som ringde.
Jag var nämligen mitt ute i skogen då jag hörde något konstigt ljud. Jag blev skraj men insåg ganska snabbt att det var min telefon som vibrerade. Jag svarade och precis när kvinnan presenterat sig så slocknade alla gatlyktor så jag utbrast något i stil med "Nu blev det mörkt!...Oj, ursäkta. Jag är ute och går och alla lampor slocknade".
Jag inser så här i efterhand att det var tur att jag insåg att det var min telefon jag hörde, för tänk om jag fortfarande varit skraj för ljudet när lamporna slocknade. Då hade jag nog blivit skitskraj och kanske kissat på mig.
Tilläggas bör att klockan var strax innan åtta på kvällen så det var kolsvart ute.

Ikväll blir det svarta tornet, det är skitgott! Har man en tia extra så bör man satsa på det istället för tyskt lantvin.

Ex.
R och jag har båda två de senaste veckorna fått uppleva the return of the ex. Inte våra egna ex, utan männen i våra livs ex. "Min" man var ärlig och berättade på en gång. R's man däremot, han var en feg skit. Pluspoäng till J, många minuspoäng till andra J (komiskt nog så har männen i fråga samma namn).
Jag tog det inte lika hårt som R, då jag hela tiden visste att J och jag mest lekte (även om båda två verkar ha några slags djupt gömda känslor för varandra). R och hennes J däremot, de var ju hur söta som helst i mina ögon (jag såg dom visserligen aldrig tillsammans, men av allt hon berättade så kändes han som en bra man).
Men, detta inlägg ska dock inte handla om männen. Det ska handla om exen. Exen som släppt taget men som sedan när männen börjat gå vidare och upptäckt andra underbara kvinnor helt out of the blue hör av sig igen. Ge fan i det!
Om ni ska ångra er så gör det innan era gamla män börjat gå vidare. För deras skull. Och för oss nya kvinnors skull.

Jag har själv ångrat mig en gång. Då sprang jag runt lillsjön och hade Empire Dogs Honey Honey I Need Your Lovin' på repeat i freestylelurarna (detta var innan jag fick min första mp3-spelare). Killen i fråga hade dock inte träffat någon ny, så då gick det väldigt smärtsamt när jag väl fått ur mig att jag ångrat att jag dumpat honom. Vi blev tillsammans igen.
Två dumpningar senare (från bådas håll) så insåg vi dock att vi passade bättre som vänner. Tredje gången gilt fungerar sällan skulle jag tro, och verkligen inte fjärde, femte, sjätte gången gilt. Det tåls att tänka på.

Jag hoppas att jag aldrig blir the ex i the return of the ex. För jag tror ändå lite att när mannen man dumpat blir attraktiv i någon annans ögon så får man för sig att man ångrat sig. För om hon vill ha honom, då kanske han inte är så dum.
Man lurar sig själv.

En liten tanke bara.

Sextitalarn menade jag.
Hadar Kasch- Sextitalarn är dagens låt.

Igår var det fest. Med Rebekka, Sandra, lillebror och hans mannar. Det var kul att hänga med lite nytt folk och Mattias och jag ägde kanske dansgolvet.
Idag hängde jag med "Eklund den yngre". Han bjöd mig på pizza (brorsan betalar är det nya pappa betalar), sen kom Mattias och en till dude och vi spelade lite Bomberman. Mamma och pappa kom dock och hämtade mig i precis lagom tid, jag började nämligen bli ganska less på att titta på när killarna spelade något slags fightspel (det var dock kul ett tag).
Ikväll blir det melodifestivalen med mamma och pappa och popcorn. Jag hejjar på Lasse Lindh, även om det skulle visa sig att hans låt suger.

Dagens låt: Hadar Kasch- Sjömanslåten

Just nu känner jag ett välidgt lung i kropp och sinne. Kan man göra annat när man sover ut till tolv och vaknar till en utsikt av en sjö belagd med massor av snö? Vitt och ljust överallt.
På andra sidan sjön står en massa snöbeklädda träd. Allt ser så lugnt ut. Fridfullt.
Jag tror mina föräldrar gjorde ett bra val när de bytte ut Köpmangatan mot Sandnäset.

När jag vaknade hade jag besök i sängen, men det var inga minivampyrer utan en liten Teddybjörn. Uppskattat.
Kanske borde ta ut honom på en promenad snart.
Typ nu.

Eftersom allt blir fel hela tiden (ni kan ju gissa vem som fick hjärnsläpp och slog fel pin-kod till mobilen tre gånger och sen inte kunde hitta puk-koden) och jag inte pallar mer så åker jag hem till mamma och pappa redan ikväll.

Jag har liksom senaste veckan velat krypa upp i mammas knä flera gånger. Klockan tio ikväll kommer jag äntligen få en efterlängtad kram.

(När E ville jobba i stället för mig på lördag så blev jag så glad att jag nästan började lipa. Jag skyller dock det på den röda krigaren.)

Mina senaste inlägg har mest bestått at deppigt gnäll, så här kommer lite pepp i deppen: jag åker till Dvärsätt på söndag, sen lever jag på mina parents hela veckan. Jag missar Markus K och jag missar Klubb Corazon. Men, jag hinner i alla fall träffa familjen och några vänner. Och det blir skönt att vara festfri två helger i rad. Och bettfri för den delen.

I natt får jag sova hos en vän, så vampyrerna blir utan föda. Imorgon ska jag ringa Bostaden och Anticimex det första jag gör.

Josefin har sagt att hon ska bjuda mig på mat på lördag, Alla Hjärtans dag. Vilken tur jag har att hennes pojkvän är i utlandet :)

Nu: på med täckbyxorna så jag överlever promenaden till vännen.

Jämna plågor? Vad är det? Jag drabbas bara av alla plågor på en och samma gång.
När jag hade varit och kikat i frysen hur mycket mat jag har där mötte jag den tyska (?) kvinnan som bor i rummet bredvid. Hon berättade att hon har vägglöss hos sig. Anticimex hade varit där igår och besprutat. Jag tänkte "jaha?".
När hon sen berättade att de biter människor och suger blod fick jag en rysning i kroppen. Jag har ju nämligen fått myggbettsliknande utslag lite här och var de senaste veckorna. Jag har alltså också vägglöss! Jag tror jag dör litegrann.
Hur ska jag kunna sova i natt?
Vägglössen kryper fram när det är natt och mörkt för att suga blod. Som vampyrer!

Jag vill åka hem till mamma och pappa. NU!

Vid närmre efterräkning har jag insett att jag kanske inte alls kommer få csn snart. Har tagit sju poäng för lite, om jag fattat rätt. Min dag suger alltså (den började dock bra med promenad i finvädret). Inte nog med att jag är helt förvirrad och oroad över pengasituationen och att den lilla röda krigaren snart går till anfall, jag har fått mjäll också. Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft mjäll. Men nu minsann, hej mjäll.

En positiv sak i allt elände är att jag faktiskt hamstrade o.b och annat skydd när jag storhandlade sist. Jag behöver alltså inte blöda hejdlöst när det är dags. Det blir dock jobbigt att jag inte kommer kunna stilla mina cravings.

För att få mig själv att förstå att det kunde vara mycket värre så tänker jag på att det finns människor som varken har mat eller tak för huvudet.

Josefin och jag spenderade kvällen med att kolla på Festival.
Filmen fick mig att längta efter två saker. Sommar och pirr i magen. Besvarat pirr alltså.
Jag önskar att Nicolai Dungers Something In The Way vore skriven om/till mig.

Nämnde jag att den lilla regelbundna besökaren står för dörren? Detta gör mig exta extra extra emotionell och sentimental.

(den här csn-situationen påverkar mig också en del, det är jobbigt att vandra omkring i ovisshet, jag hoppas att jag får besked snart)

Jag tillhör en sällsynt art i min umgängeskrets. Jag är nämligen den enda jag känner som aktivt undviker Håkan Hellström-konserter. Varenda festivaltillfälle (mest yran) då herr Hellström stått på scenen har jag alltid spenderat vid en annan scen. Senast var nu i somras. Jag är en Håkan-live-vägrare. Jag har ingen aning om varför jag alltid undviker att hamna i publikhavet, för vad jag har hört så ska det vara helt awesome stämningen under en Håkan-spelning.
Nu i veckan har jag flera gånger fått frågan "Du ska på Håkan va?" (fredag den 13:e spelar mannen här i Umeå). Jag har varje gång sagt nej, då blir den som frågat förvånad. Jag undrar ju själv varför jag så aktivt undviker detta fenomen, men ännu mer undrar jag varför folk verkar ta det som en självklarhet att jag skulle besöka en Håkan-konsert?
Förutom Kom Igen Lena-singeln så har jag ju inte en enda Håkan-skiva.
Visserligen kan det vara den stora dansglädje som Håkan på ett dansgolv frammanar hos mig som får folk att anta att jag skulle vilja se honom live, men den har faktiskt max en av de personer som frågat om jag ska se Håkan nästa helg erfarat.

Hur som helst, jag ska inte se Håkan Hellström fredag den 13:e februari. Nu behvöer ingen fler fråga.
Jag lägger hellre pengarna på någon musik som jag faktiskt lyssnar aktivt på. Jag tycker liksom om att kunna sjunga/mima med till alla låtar när jag är på konsert, inte bara hitsen.

Ps, jag såg faktiskt Håkan en gång när jag var ganska ung. Då var Timo fortfarande vid hans sida. Jag tror att jag då blev lite skraj för alla nedklottrade, Håkan-t-shirt-bärande gallskrikande tjejer.

(När jag ändå skriver om Håkan Hellström, så måste jag berätta att jag blev sjukt imponerad av För en lång lång tid, eller vad den kan tänkas heta, men när jag sedan hörde originalet blev jag bara besviken. Det var en cover!)

Herregud, vad är det med mitt humör?
Först var jag pepp på festen ikväll, men sen drog ett sms ner mig och sen öppnades fördämmningen igen. Den ville inte stängas heller, det bara forsade. Trots att vi nu i princip rett ut grejen så sker det fortfarande "efterskalv".
Jag tror att det är mer saker som ligger bakom forsandet faktiskt, eller så ligger inget alls (förutom den nu utredda grejen) bakom det. Som en god vän sa så kan man behöva lätta på trycket ibland, utan att egentligen ha någon särskild anledning.

De senaste dagarna har varit lite av en bergochdalbana när det kommer till mående.
I torsdags gick i princip allt fel. Först fick jag veta att CSN ska behandla min ansökan extra noga då jag gjort  "så många studieavbrott". Jag fick världens panik och tänkte att snart får jag flytta hem till mamma och pappa då jag tänkte att jag kanske inte alls kommer få något studiestöd (men det kommer jag till största sannolikhet få). Jag fick så mycket panik att jag började grina hejdlöst när jag pratade med mamma i telefon. Jag ringde henne kanske tre gånger, och även fast jag mellan varje gång lugnat ner mig så kom tårarna så fort jag pratade med henne.
En annan sak som gjorde mig illa var att R fortfarande inte hade svarat på något av mina samtal elle sms. Jag är väldigt besviken om jag ska vara ärlig och väntar fortfarande på ett litet sms eller samtal (jag gjorde mitt sista försök i torsdags). Hint. Bäst för henne att hon har en sjukt bra anledning till att totalt ignorera mig, jag var ju för fan till och med orolig för att något skulle ha hänt. Min oro lugnade som tur var S.
När jag skulle åka buss ner för att repa var bussen mycket sen på grund av hejdlöst snöfall. Jag stressade ner till replokalen och hann precis till halv fem. När klockan var tjugo i fem ringde jag tjejerna som tydligen skulle fixa en mick. Ingen fara med det egentligen, men ju mer tiden gick så satt jag där och blev mer och mer irriterad. Det var som droppen. Jag förklarade för tjejerna när de kom att det inte var deras fel, men att jag haft en dålig dag. Sen smög sig tårarna på igen. Tjejerna var dock underbara och sa att det är helt okej att gråta.
När vi hade repat ett tag så sken åter solen på mig.

Igår pratade jag med Jennie. Hon är en darling och det suger om jag inte kan åka hem vecka åtta (på grund av pengabrist).
Igår var det även dags för spelning. Det var kul, men på grund av utflippade nerver så tabbade vi oss litegrann ibland, men inget som publiken verkade märka så mycket av. Och vi satte sista låten, Värd Att Älskas, galant! Det märktes nog att vi alla kan den by heart. Den kan liksom inga utflippade nerver sabba.
Det var lite tråkigt att så många vänner uteblev, men Johan, Joel, Finn och replokalpolarn Charlott kom i alla fall. Det var mycket uppskattat. Och sen kanske man kan säga i Gustafs fall (kom för sent för att se oss) att det är tanken som räknas.
Jag var alldeles för trött för att festa, jag satt mest och sörplade på en folle. Jag var till och med på väg att dra hem innan Hadar Kasch spelat, men som tur var övertalade Joel mig att stanna och se dom. En del av peppen inför kvällen hade ju faktiskt varit att se dom, så jag hade nog ångrat mig idag om jag missat.

För övrigt så blir det inget mer nu. Jag har extremt bra female inituition, så jag har känt på mig att det snart skulle vara sista gången. I morse bestämde jag mig för att det var sista gången.

Helgen var bra.
I fredags var jag nykter på Jacobs födelsedagsfest. Jag blev dock hög på socker, på grund av mina alkoholfria drinkar som bestod av cola och glass (goda jävlar), så jag somnade inte innan ett som jag tänkt. Festen var fin i alla fall.
Lördagen bestod av jobb och sen inflyttningfest hos Lasse, Gustaf och Ville. Bra fest, kul med massa folk. Vid tolv var vi ett gäng som åkta limousintaxi ner på stan. Pipes var målet.
På Pipes frågade jag en herre om han hade fru och barn, sen tog jag halv två-bussen till vegmål och en annan herre.
Söndagen började med att jag blev brutalt uppryckt ur sängen alldeles för tidigt (om jag får överdriva litegrann).
Väl hemma bjöd Josefin på lussekattar och sällskap en liten stund, sen var jag tvungen att dra, för bandet skulle repa.
Vi repade länge, men förutom att jag hade kunnat somna på fläcken när klockan blev efter sju så var det kul. Vi var många!
De som missar oss på fredag missar värsta svänget kan jag lova.

Nu:fortsatt pluggande (jag har varit värsta effektiv med inlämningsuppgiften som ska vara inne först nästa måndag, länge sen jag hade sådan framförhållning)