This song is about you

Jag tror bannemig Annika Norlin är synsk och såg Jennie och mig framför sig när hon skrev My Best Friend. Bortsett från att jag aldrig kräkts i Jennies närvaro  så stämmer ju texten till punkt och pricka.

 

You call me up in the mornings
We’ll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep

And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this

Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you

You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I’m by your side
When it’s raining, we’ll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time

And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes and I even like the
birthday presents you get me,
and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the
movies, dance at the festivals, let’s dance, dance.
No men ever really dance like this

Why don’t, why don’t I fall
Why don’t I just fall in love with you

 

<3

Jag tänkte skriva ett inlägg om hur irriterad jag blir på vissa saker vissa människor gör, eller ibland inte gör. Jag insåg dock att jag måste tänka happy thoughts så därför skiter jag i det.

Bra grejer:
Imorgon ska jag få massage. Äntligen, min nacke är stelare än stel.
Imorgon kommer antagligen mitt datorbord också.
På lördag ska jag, efter jobbet,  ta bussen till Umeå och J.
På måndag och tisdag blir det rep med världens bästa band.Jag hoppas även på att hinna med lite Josefin och Jacob medan jag är i Umeå.
Näsa fredag åker jag förhoppningsvis till Jennie <3

(kul att alla namn börjar på J)

"Håll käften jävla kärringjävel!" sa en alkis-tant till mig idag när jag snällt bad henne att flytta sig från trappan till butiksingången.
Jag tänkte "Jag undrar vem som är en kärringjävel här?"

Mitt jobb kan vara spännande ibland.

Inatt drömde jag att jag började tappa hår. I panik började jag gasta något i stil med "Men håravfall sitter väl på y-kromosomen, så jag kan väl inte lida av det?!?!". Då påpekade någon att det faktiskt finns annat håravfall än manligt.
Och det är ju sant för det såg jag på Oprah eller Tyra någon gång, och deras ord är ju lag va (?).
När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm blev jag grymt lättad. Mitt hår är ju mitt allt.
Nu ska jag tvätta mitt hår, och kanske unna det en inpackning.

I'm on the map again. Jag har börjat med kartan igen. Piller-kartan. Faktiskt mest för att jag ska kunna komma obehindrat.
Om en vecka. Förhoppningsvis.

Vi såg Två dagar i Paris, den var mycket bra och lämnade mig lite kärlekskrank och sugen på en man med brösthår.

Om jag ska överdriva litegrann så höll jag på att dö två gånger igår.
Först höll jag på att kola på grund av utmattning. Cykelturen till Rusta var en mördartur på ditvägen. Uppförs, medvind  ex antal kilometer kombinerat med min dåliga kondition samt allergi är inte att leka med. Skönt sen att glida nästan hela vägen hem.
Innan glidandet kunde börja ledde jag cykeln i en liten uppförsbacke. Jag kom ikapp två tanter som glatt utbrast "Här kommer en till som inte orkar". Jag svarade att "Näe, det är ju lite för jobbigt". Vi skrattade och sen blev marken plan så jag hoppade upp på cykeln och tog farväl av mina nya vänner. Tanter är för söta ibland.

Andra nästan-döds-orsaken var ett äpple. Jag är ju allergisk mot äpplen som, en följd av pollenallergin, men hade läst att det finns äpplen som har mindre av det protein som oftast pollenallergiker reagerar på. Inga av dessa äpplen finns i handeln, förutom ett som heter Pink Lady. Peppad och glad över att kanske äntligen kunna äta något annat än kletiga frukter köpte jag två äpplen på Ica. För säkerhets skull gick jag till jobbet så att mamma och pappa skulle kunna rycka in ifall jag ändå inte skulle klara av äpplet. Glad i hågen skalade jag äpplet (det ska tydligen också kunna hjälpa). Jag tog några tuggor av det goda äpplet, sen tog jag några tuggor till. Efter en stund började läppar och svalg klia. Jag insåg att jag inte tålde det här äpplet heller. Jag blev besviken och mina ögon tårades litegrann.
Det kanske låter löjligt att bli ledsen av att inte kunna äta ett äpple, men för en som varken tål äpplen, päron, bananer, plommon och liknande frukter hade det varit en stor grej att kunna äta ett äpple utan att riskera andnöd. Citrusfrukter är kladdiga och dessutom bara goda vid vissa tider på året, vindruvor inte så mättande och vattenmeloner är också tjorviga att äta (andra meloner ger också kli i svalgen).
Och just det, mamma och pappa behövde inte rycka in. Jag har aldrig svält igen helt och det gjorde jag inte igår heller. Däremot tror jag det gick åt en massa energi för kroppen att slåss mot reaktionen, jag blev nämligen skitfrusen en stund efter.

Jag hann även göra en tårta till mamma och pappa som varit tillsammans i 26år. Eller göra och göra, bygga snarare.
Fick god middag hos dom också.
När jag kom in till stan igen gick jag på fest men drack bara vatten, bortsett från ett glas rosé. Jag har alltså lyckats ha en vit helg. Det var länge sen sist.

Trots grå himmel och inget planerat för dagen så är jag på bättre humör än igår.
Ner som en pannkaka, upp som en sol.

Jag funderar på att ta en cykeltur. Till Rusta. Köpte en dörrmatta där i måndags för tio spänn, kom sen på att jag skulle behöva en till för jag har ju en balkongdörr också.
En pepp grej med Rusta  var att jag hittade Taveners Cara Mints, ni vet karemellerna man kunde (kan?) köpa på Taxfree. Från utlandsresorna i min barndom är det dom jag minns mest faktiskt. De hade även fruktkaramellerna, men tyvärr inte citronkaramellerna.
Om jag cyklar dit idag så plockar jag nog upp en burk fruktkarameller också.
Det är det lilla som gör det.

Jag funderar på att följa med mamma och pappa ut till Sandnäset när de slutar jobba. Vore skönt med en helt vi helg, och stannar jag i stan blir jag säkert utlurad på något galej.

Nu: på med kläderna.

Jag skulle ha stått på mig och inte tvingat upp peppen, då hade jag inte förvandlats till en bitch.
Jag är bara så less less less. Less på fest och fylla. Är det så att man ska behöva skaffa en pojkvän för att ha någon att dega i tv-soffan med? För dom som inte vill festa varje helg är ju faktiskt dom som har partner. Att dega i tv-soffan själv är ju inget vidare.  Och här kommer det igen: J skulle vart här. Eller jag skulle vart hos honom. Jag saknar våra tv-kvällar.

Grannen har fest och spelar musik för hela huset så inte kommer jag få sova heller. Det är typ det enda jag vill nu, sova och vakna till en bättre morgondag.
Jag vet att det var jag som nyss körde iväg vännerna som var här, men ändå känner jag mig väldigt ensam.
Jag tror faktiskt att jag hamnat i någon slags livskris. Men förhoppningsvis är det bara resultatet av en jobbig vecka.

Vad fan håller jag på med?
Skrämmer bort den människa som senaste åtta månaderna betytt mest för mig?
Skärpning.
Måste stänga av känslorna och känslomusiken. Det är ju farligt att lyssna på den när det är så här.

Förlåt J.

Det är nog så att det man inte kan få vill man ha extra mycket. Det jag inte kan få vill jag ha extra mycket. Nu kanske ni tror att jag menar en man. Men så är icke fallet. Mitt splittade jag menar två män. Den ena en flamma som börjar bli ganska gammal och som jag halft har och som jag vet vars jag har, den andra en purfärsk (finns det ordet?) liten gnista som jag först inte trodde fanns.
Kan det inte bara dyka upp en stor jävla gnistrande flamma, som jag gnistrar lika mycket för, och svepa iväg med mig så jag slipper dessa halvdana ting?

Tills dess den där gnistrande flamman tar mig med storm ska jag akta mig för kondylom. Ikväll kollade vi på Sex Education på trean och såg ett sjukt äckligt sköte.
Hur fan kan man låta det gå så långt?  "Oj, min fitta börjar bli grön? Äsch, struntsamma. Jag kollar upp det en annan dag"...och månaderna går. Eller vad liksom?

Ett inlägg om känslor och könssjukdomar, villen mix.
God natt.

Mens.
Jag mår illa efter att ha proppat popcorn och ostbollar med Andy.

J stod för dagens roligaste. För inveklat för att kunna beskrivas här, men jag undrar om skolorna i Skåne hade sex och samlevnad på schemat när han var ung.

Nu har jag sjukt ont i svanken också. J borde vara här.

Och en sista sak: det är dyrt med mensskydd, och det är stor skillnad på priser. Så pass att jag idag köpte ett "b-märke".  Prisskillnaden var hela tio kronor.

Nu ska jag krypa ner i sängen med värken och hoppas på en mindre ond morgondag.

Jag tog en långpromenad. Daniela och jag ska försöka gå varje dag för att tillslut börja springa. Då hon fick förhinder på grund av jobb så tog jag saken i egna händer.
Det var skönt, men antingen har jag noll kondis eller så burnade jag som fan. Jag tror nog på det sista, för det gick ganska snabbt. Ner längst Hamngatan, följa Strandgatan, genom badhusparken, över frösöbron, följa grusvägen längs sjön så långt som möjligt och sen tillbaka samma väg (det där skulle nästan Vapnet kunna sjunga).
Jag är svettig nu. Svett betyder sex som någon (jag) konstaterade i ettan på gymnasiet. Det betyder egentligen inte alltid sex, men när en het snubbe står och spelar gitarr och sjunger så att svettet rinner då betyder det sex. I våra sextonåriga hjärnor i alla fall.
(ursäkta utsvävningen)

Igår hängde vi i Lövsta. Fika och en del skratt. Så jävla bra att Rebekka kan hålla minen, not.. Som tur var "räddade" jag situationen  litegrann i alla fall. Jag förstår dock verkligen varför hon inte kunde hålla sig för skratt, för det var faktiskt komiskt. Den här stan kanske helt enkelt är för liten. Eller så är det jag som har svårt att skilja på olika Jesusliknande gestalter.
Nu fattar ingen, förutom Rebekka, något.

Nu ska jag duscha, för jag luktar svett. Mumsigt.

Ni kanske tror att jag grävde ner mig, men så är det verkligen inte. Jag har bara inte känt för att blogga, försän nu.

Jag har insett att det finns en liten spärr.

Jag saknar J också. Och det blir inte bättre av att han är på festival och har tappat mobilen. Inga sms eller gästboksinlägg på lite mer än en helg. Det är inte bara sånt jag saknar dock, jag saknar faktiskt hela honom.
Jag försöker hitta substitut ibland, men det går sådär då den där spärren finns.
Kanske är jag lite full nu, men det ändrar inte det faktum att jag saknar J.

God natt.