This song is about you

Klubb Corazon var helt jävla awesome!

När jag skulle sova igår började jag tänka. Jag tänkte på tiden.
Jag tänkte på att om jag åker till Trondheim i vår så är det tre år sen sist. Tre år. Ibland är det lite skrämmande hur fort tiden går.
Det är också skrämmande att jag inte minns mig själv för tre-fyra-fem-och-så-vidare år sen. Det är skrämmande hur mycket man kan förändras, fast det är också på gott att man förändras. Jag är inte lika naiv längre, jag faller inte pladask så fort jag känner lite fjärilar i magen. Jag är inte kär i kärleken längre, vilket förvissso kanske är lite smått tragiskt. Men jag tror fortfarande, och det är allt som räknas.

Jag har ingen aning om vart jag vill komma med detta inlägg, så ni får förstå om det är lite luddigt.
Kanske försöker jag spinna vidare på mitt och Victors samtal tidigare idag. Samtal om tid, relationer, lösa förbindelser och så vidare.
Utan att gå in mer i detalj om vad vi pratade om så kan jag berätta att jag kommit fram till att jag är less på lösa förbindelser, men samtidigt skulle jag inte kunna ha ett förhållande at the moment. Som jag skrev för någon vecka sen så tänker jag inte bli någons flickvän försän en person påverkar mig så mycket att jag varken kan äta eller sova. Och jag påverkar personen på precis samma sätt. Sådant händer ibland, det vet jag ju. Sist det hände är snart tre år sedan, så förhoppningsvis är det snart dags igen.
It happens every third year that I find someone to love like you.

Over and out. God natt.

Jag gjorde nyss något som antagligen var toppen på tant-isberget.
När jag kom gåendes ner mot min port kom en grabb på bmx cyklandes i illfart. Jag fann mig själv med att blänga på honom och vända mig om efter honom för att blänga lite till.

I've got a confession to make. Jag håller på att bli en tant.
Tecken på detta?
Ett: Mitt största intresse just nu är att baka muffins.
Två: Jag tycker det är omständigt att beställa mat på Subway. Alldeles för många förvirrande val.

Okej, det var bara två tecken. Men då får vi inte glömma att jag alltid ställer mig upp alldeles för tidigt när jag ska kliva av en buss. Som tur är behöver jag sällan åka buss nu för tiden eftersom jag bor så centralt man kan bo, så de tant-tendenserna märks knappt av.


Jag behöver spela i band igen, så jag kan väga upp tanterierna. Jag har, om jag ska vara ärlig, inte rört min röda skönhet sen i somras. Det är skam, men som de flesta vet så spelar jag bara när jag spelar i band. Så ge mig ett band i julklapp!

Eftersom the nights our are all the same anyway i denna stad så börjar jag bli en torrboll också. Nästa fredag blir det dock en bra kväll, Klubb Corazon med Florence Valentin och dans dans dans tills vi stupar (jo, för jag är less på att folk har slutat dansa på Corazon så jag tänker trotsa även fast Jennie-darling inte är med).

Nu: väntan på att Victor ska ringa så vi kan hänga.

Det kanske sitter mer i hjärnan än i kroppen, men D-vitaminerna jag började knapra (tekniskt sett svälja) i lördags ger resultat.
I natt drömde jag att solen sken och jag gick på promenad. Känslan satt i hela dagen. Jag har varit pigg som en lärka, pappa påstod till och med att jag kvittrade.
Inte ens när mörkret legat i någon timma vid 17.34 hade jag börjat bli trött och hängig. Klockan är nu 20.31 och jag har inte behövt kämpa de senaste timmarna för att inte gå och lägga mig.
Förra veckans mörker i kropp och sinne är som bortblåst.
Underbart.

Imorgon, eller i alla fall någon dag i veckan, hoppas jag dock på riktig sol. Hallå, vart är du liksom?

För någon dag sedan kollade jag på Ellen DeGeneres Show insåg att det här är skitbra!

Du är snygg.
Det är bra.
Vi gillar snygga tjejer.
Snygga tjejer brukar gilla cool rockmusik.
Lyssna på oss !? ;)
Slick.
/ The Neverdies


Jag fattar ju att varenda brud på myspace fått samma mail, men blir ändå lite smickrad. Och jag skrattar, för det är så sjukt dåligt att det blir roligt. Kudos.

Det sägs att Östersund endast har haft sex minuter sol senaste veckan. Sex minuter. Inte konstigt att jag varit ovanligt trött och hängig.
För att råda bot på detta har jag införskaffat D-vitamin.

Ikväll är det fest men jag är ärligt talat inte särskilt pepp. Jag vet dock att det kan bli en hejdundrandes fest så jag ska piffa och peppa upp mig och gå ändå.
Jag peppar med lite oldies, som Tom Pettys American Girl.

Just nu har jag blåbärsmuffins i ugnen. Mumma. Kom på redan igår kväll att jag ville baka, men då var klockan efter elva och jag gick och la mig istället (eftersom jag var ovanligt trött följde jag inte med brudarna ut).
När muffinsarna (?) är färdiga ska jag gå till butiken och ge mamma och pappa några.

Nu går larmet (Kings Of Leon- Red Morning Light).

Ärligt. Jag finner inte ord. Man tror att man känner en människa..

Tack för att du gjort det så mycket lättare att släppa dig. Nu känner jag inte lika stort behov av att fortfarande vara vänner.
Sad but true.

Tack för det senaste året, synd att det behövde sluta så illa.

Jag vet inte hur det har gått till, men ända sen i måndags då jag tog bort fläcken har jag varit hemskt stel i axlar och nacke. Jag har en liten teori om att jag kanske spände mig litegrann när jag fick bedövningsprutan, men det låter ändå ganska galet att vara så stel i dagar efteråt.
Imorgon ska det dock rådas bot på, för jag ska få massage.

Efter massagen är det bara en och en halv jobbdag kvar innan helgen.
Helgen är ganska oplanerad, förutom köpcentrafest på lördag (jag planerar att vara nykter eftersom mor och far kommer medverka och jag dessutom är så sjukt lättpåverkad at the moment).

Jag hoppas på film resten av helgen.

Igår var jag nervös. Innan besöket kom började mitt "nervös-ticks", det när jag stryker ögonbrynen med fingrarna om och om igen. När besöket väl kommit blev jag skakis, som när jag står på scen, och jag var glad att besöket behövde gå på toa så att han inte såg hur mina händer skakade när jag skulle göra kaffe. Jag lyckades med nöd och näppe att hälla kaffet i perkulatorn och inte på diskbänken.
Lovely.

Tigern och Snön. Fin film med fint sällskap.
(Filmen var av och med Roberto Benigni som även gjort en av mina absoluta favoritfilmer, Livet är Underbart.)

För att ta bort fokus från de två senaste tråkiga inläggen vill jag berätta att modet igår lönade sig.
Imorgon ska jag titta på film.

(Jennie kan koppla rubriken till inlägget, och snart kan även Rebekka göra det.)


Btw, mina fläckar är till 100% snälla fläckar. Inte 99%, utan 100%, som doktorn sa. Det är bra.


Nu går jag och lägger mig och fantiserar om morgondagen.

Jag har blivit ombedd att censurera min blogg. Jag tänkte först inte göra det då jag faktiskt anser att jag har rätt att skriva om precis vad jag vill i min blogg.
Men eftersom toffeljäveln betydde så pass mycket för mig senaste året så vill jag inte ge honom en enda anledning till att vara pissed.
Så jag tog bort det jag skrev om leverfläcken och att jag lyckats tänka tillbaka utan vemod.
Hela den grejen är ju förresten helt förstörd nu. Nu måste jag börja om från mitten igen.

Censur. För att han är en skit och en toffel och alltid lyckas förstöra min sinnesfrid.
Fan för dig.
Det här är det sista jag skriver om dig, för du är tydligen långt ifrån värd att skriva om.

Jag tog precis tillbaka modet jag hade som sjuttonåring men som sakta men säkert krympt. Oavsett hur utgången blir så var det tamejfan på tiden.
Om man inte vågar kan man inte vinna.

Igår trotsade jag den onda halsen och gick på rockklubb.
Jag blev alldeles till mig av alla heta rockslynglar och tackade Andreas för att han tog med mig dit.
Kvällens stora plus, förutom alla tajta stuprör, var John Duva. Sjukt bra liveband.
Sångaren fick dessutom extra credd då han hade en Jay Reatard t-shirt. Jag gav honom credden öga mot öga och han berättade att han i veckan varit och sett honom i Oslo. Han blev även rörd över berömmet jag öste över John Duva. Jag kunde inte göra annat då jag blev typ blown away av deras gig.

Jag skrev av mig om en irritation som gnagt i mig sen igår, men sen insåg jag att irritationen kan leda till mer irritation så därför tar jag bort det inlägget. För jag har ju lovat mig själv att inte skriva mer om han jag ska glömma, för skriver jag om honom blir den processen svårare.

Mysig födelsedag igår. Jag bakade muffins och bygde tårtor och bjöd vänner på kalas.
Fick en del små roliga presenter, men pärlplattan från Rebekka och David var nog den bästa.

Tack alla som sms:at och skrivit på väggar.

Att bli peppad av att klä ut sig.


Att laga ett nytt paradnummer (som förvisso ser ut som kräks men smakar otroligt gott).


Födelsedagskalasbakning och fina muffinsformar.


Finaste ljuslyktan.


Födelsedagpresenten från mormor.

Kanske ganska oväntat, men den hår låten är sjukt pepp!

Abby Goodtimes, The Village People  och Juha Weed.