Sad eyes, you are the only one whose blue skies are grey

Ibland räcker det inte med att man blöder, ibland ska man vara blödig också.
Igår till exempel när jag såg en trailer för The Notebook (skulle kolla på film jag fick med Cosmo) så blev jag helt tårögd. Av en fjuttig liten trailer. Nog för att jag sett filmen några gånger och kan handlingen utantill, men ändå.
För ungefär tjugo minuter sen kikade jag på början av Jersey Girl som visas på trean. Efter cirka femton minuter dog mamman i barnasäng. It broke my heart och nu är jag blödig som fan. Tar dock vara på detta och lyssnar på lite musik som nästan bara passar när jag är blödig. Just nu Paolo Nutini, sen blir det Jeff Buckley och eventuellt Tim Neu eller kanske The Perishers (Let There Be Morning-skivan). Josh Rouse´s Sad Eyes är ju också en väldigt bra gråtlåt. Och Kents Utan Dina Andetag. Det är bra att öppna fördämningen ibland.
Förut hade jag en mp3-spelare som endbart innehöll sov/gråt-musik.
Sovmusik är oftast samma sak som gråtmusik för mig. Jag vet inte varför, men jag somnar tydligen bättre om jag är lite emotionell.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0