This song is about you

Jag har ju som ni säkert vet varit utan internet i ungefär två veckor. På grund av det hade jag över 60 olästa blogginlägg på bloggkoll.se. Idag har jag tagit mig lite tid att läsa några. De jag läste först (förutom de som var uppenbart korta tråkiga inlägg) var Ann-Sofies. Hon har planer på att flytta till Gotland. Jag blev nästan lite tårögd av att läsa det. På ett bra och dåligt sätt. (Nu byter jag form och skriver direkt till dig Ann-Sofie) .
Sjävklart så tycker jag att du är otroligt grym som ändrar riktning hela tiden, jag ser upp till dig för det, men en liten del av mig känner lite vemod. Du är en stor del av mitt Umeå. Du är den som jag kunnat öppna mig mest för där, du är den som tagit ner mig på jorden när jag varit upprörd över andra människors beteenden. Du är nog faktiskt en av de människor som imponerat mest på mig under hela mitt liv. Du är en superkvinna i mina ögon.
Du kan laga massa god mat (det vattnas i munnen på mig när jag tänker på resterna du gav mig en gång), du kan sy (ikväll funderar jag på att använda kjolen som blev lite för kort), du är händig och påhittig som få (du ska få se vad jag gjort med min bokhylla, inspirerad av dig). Du inspirerar mig. Du får mig till och med att orka ösa fastän jag för länge sen börjat längta efter att sitta ner. Teddybears kommer numera alltid få mig att tänka på dig.
Vilken himla tur att Uffe och Fidde behövde en sambo.

Jag hoppas du är kvar en liten stund till i Umeå så jag kan hälsa på dig ute vid havet och se dig strosa omkring i den blå, alternativt den blommiga, klänningen. När du flyttat till Gotland kommer jag också hälsa på, men då behövs lite mer tid och ekonomi.

(Ett litet plus i kanten är dina älsklingar Turbo och Tesla som fått  mig att vara mindre rädd för katter.)

Även om vi inte talas vid så ofta så vet jag att du finns där, min superkvinna.