Can't feel the pavement right under my feet.
Snälla mage, gör inte så här mot mig.
Jag var på möte ikväll. En person kom sent men kom dit och personen såg glatt överraskad ut av att se mig. Jag visste inte om en kram var på sin plats så jag satt kvar i soffan, men efter en stund när vi båda var en bit från de andra så stal jag en kram. Det var då min mage gjorde uppror mot min hjärna och jag blev lite småskakis.
Personen i fråga skulle gå efter en stund, jag satt där i soffan och ville fråga om vi skulle ses något nästa vecka. Jag blev mer och mer skakis och lite smått nervös men tillslut tog jag modet till mig och tog ett språng upp ur soffan, gick lugnt fram till personen och frågade om denne skulle vilja luncha någon dag nästa vecka. Det ville personen.
Jag var glad och nöjd att jag inte lät fegheten ta över, för det är ju faktiskt så att vi varit varandra så nära som det går så att fråga efter en lunch bör egentligen inte vara någon big deal.
Personen kommer aldrig helt och fullt kunna bli min, men jag tycker om personen väldigt mycket och vill vara så nära jag får.
Jag blir dock lite smått bekymrad över skakigheten och nervositeten. Men kanske var det bara mörkret och snön som drog fram något lång inifrån mig? En längtan efter att helt och fullt kunna vara någons.
